De olika typerna av fonter

Att handha digitala typsnitt kan vara riktigt knepigt som formgivare. Det saknas typsnitt, man använder fel sort, från fel tillverkare och man kan från kund få typsnitt som är i konstiga format och inte fungerar. Trots att typsnitt är en sådan central del i grafisk formgivning har det alltid varit en hård konkurrens mellan olika sorters format och mjukvaruutvecklare. Ännu har ingen av de stora aktörerna erkänt sig besegrad, och en standard för digitala bokstäver satts. Men det kanske är på väg att ändras.

Hur började det hela?

Med »i begynnelsen var pixeln«, kan man börja den historiska berättelsen om de digitala bokstävernas utveckling. Rätt naturligt egentligen, eftersom allt grafiskt en dator visar i slutändan är pixlar. Oavsett om man har avancerade 3d-beskrivningar av grafiken så kommer den när den når skärmen att ha förvandlats till enskilda pixlar med en viss färg. Varken mer eller mindre.

Så var även fallet, från början, med bokstäverna datorn visade. Då var bokstäverna hårdkodade i operativsystemet, eller i vissa fall till och med i den fasta programvaran i datorn. Det fanns alltså en uppsättning tecken, med en storlek som kunde visas på ett enda sätt. Till råga på allt fanns det inte så speciellt många tecken representerade i teckenuppsättningen, utan man kopierade den gamla teleprinterstandarden ASCII (American Standard Code for Information Interchange). Eftersom den teckenuppsättningen var utformad av amerikaner så hade de naturligtvis struntat i alla diakritiska tecken, ligaturer, specialtecken och annat. I ASCII-standarden finns plats för 127 olika teckenpositioner där 32-127 är reserverade för visuella tecken. De övriga positionerna innehåller saker som tabbar, mellanslag, backsteg, radbrytning och liknande.

Naturligtvis insåg man snabbt begränsningen i det här, och byggde ut standarden från sju till åtta bitar vilket gav en fördubbling av antalet tillgängliga teckenpositioner. Det här gjordes separat av de olika operativsystemstillverkarna, och resulterade i två nya varianter baserade på ASCII. Från Apple kom Macroman, och från Microsoft Codepage 1252. Båda dessa användes som underlag till en central standard som, var det tänkt, skulle ersätta de operativsystemsbundna påhitten. Den nya standarden fick beteckningen ISO 8859, och tillförde bland annat våra svenska tecken, tyska, franska och spanska varianter med diakritiska tecken och lite andra specialtecken till det ursprungliga ASCII. I första hand var det Unixsystem som tog standarden till sig och implementerade den fullt ut. Både Apple och Microsoft körde på som om inget hade hänt, och fortfarande är Macroman och CP1252 de förvalda teckenkodningsformaten i respektive operativsystem.

Det här klarade vi oss på i västvärlden utan större problem. Men efter att berlinmuren föll och språk där ännu fler varianter av våra grundtecken med diakriktiska tecken förekommer, som i polska, ungerska och även i turkiskan, har problemet med att få plats med alla tecken accelererat. Dessutom får vi inte glömma bort alla asiatiska språk med många, många fler tecken än det finns i det latinska alfabetet.

Problemet är att även om vi har grundtecknet A som man bygger från, så behövs det ett ytterligare tecken med ett unikt nummer för att beskriva Å. Sen behövs det ett till för Ä, ett för Á, Ã, Â À och så vidare. De 255 positionerna som finns tillgängliga i ISO 8859 fylls snabbt.

En lösning för att få fler tillgängliga positioner var att man helt enkelt spred ut tecknen över två fysiska uppsättningar. Som komplement till en normal, kursiv och fet lade man till en centraleuropeisk (CE) i en befintlig typsnittsfamilj. För att kunna använda ett i med trema fick man först byta typsnitt på det tecknet till CE, och sedan skriva det tecken som motsvarar den position där i med trema var placerat. Krångligt är en passande beskrivning, men det fungerade hjälpligt. En lösning som inte är hållbar i längden, men väldigt snabb och lätt att genomföra.

När den digitala revolutionen med desktop publishing slog igenom i mitten och slutet på 80-talet fick man ett helt nytt behov av sättet att beskriva utseendet på bokstäverna i datorn. Fram till dess hade man enbart typsnitt uppbyggda av pixlar. Det innebar att typsnittet bara kunde användas i en speciell storlek, och att det blev väldigt kantigt vid utskrift.

Postscript

Efterfrågan på bättre och enklare utskriftsmöjligheter av text från Apples macintoshanvändare drev fram utvecklingen av Adobes skrivarbeskrivningsspråk Postscript, och det tillhörande typsnittsformatet Postscript typ 1 (PS1).

Adobe gjorde där en lösning där varje typsnitt består av två delar. En skärmvariant uppbyggd av pixlar (helt kompatibel med de inbyggda pixeltypsnitten), och en skalbar skrivarvariant uppbyggd av matematiska kurvor som beskriver tecknets kontur. Kurvorna som används i Postscript är kubiska bezierkurvor (uppkallade efter en matematiker på Renault som hette Pierre Bézier [d. 25 nov 1999] som utvecklade tekniken för att underlätta arbetet för ingenjörerna) vilka är helt skalbara. Nackdelen med det här upplägget är att man fortfarande är låst till en viss teckenstorlek på skärmen för att inte bokstäverna där ska bli kantiga. Det problemet tacklade Adobe genom att skapa en motor för dynamisk generering av skärmvarianten. Motorn kallade man ATM (Adobe Type Manager). ATM analyserar helt enkelt vilket typsnitt man använder, vilken grad man ger det, vilken förstoring man har på skärmen och sedan genereras en pixeluppbyggd variant utifrån de skalbara bezierkurvorna i skrivarvarianten. Vid utskrift byts skärmvarianten ut mot skrivarvarianten helt dynamiskt, men man får fina utskrifter även utan ATM.

Postscript blev i och med det här en defactostandard i den grafiska branschen under slutet av åttiotalet, och har fortsatt att hålla den positionen. Sidbeskrivningsspråket har varit något av ett signum hos Adobe, som licensierat det till en mängd skrivartillverkare.

Truetype

Man erbjöd även att licensiera ut typsnittsformatet till Apple för att det skulle ingå som standard i Mac OS, men istället valde Apple att utveckla ett eget skalbart typsnittsformat som man kallade Royal. I utbytet mot postscriptklonen Trueimage fick Microsoft ta del av tekniken, och den döptes om till Truetype (TT). Den stora skillnaden mot PS1 var att TT bara bestod av en enda fil som genererade skärmvarianter av typsnittet på operativsystemsnivå. TT använder kvadratiska b-splines som är en annan kurvteknik för att beskriva teckenkonturerna än vad PS1 använder.

1991 introducerades truetype som standardformatet för teckensnitt i Mac OS, och några år senare även i Windows 3.1 och OS/2. Men trots det har inte TT kunnat konkurrera ut PS1 i den grafiska branschen, och ännu finns idag ett mycket större utbud av högkvalitativa teckensnitt i PS1-format än i TT.

Adobe försökte att bygga ut postscriptfamiljen med postscript typ 3 som klarar av att beskriva både bezierkurvor och pixlar i tecknen. Behovet var inte så stort som man trodde, och idag är PS3 att betrakta som ett dött format.

Man gav sig även på att göra en variant av PS1 där man kan steglöst variera teckenbredd, storlek och tjocklek utifrån två eller flera extrema versioner av typsnittet. Vanligt var en mycket tunn och en mycket fet variant, som sedan kunde skapa vilken grad som helst däremellan. Formatet döptes till Multiple master (MM) och blev vid introduktionen hyllat av förståsigpåare. Tyvärr var inga andra speciellt intresserade av formatet. Kanske i hög grad för att det var mer lukrativt att sälja flera teckensnitt med olika fethet, än ett enda som kunde varieras. I oktober -99 tillkännagav Adobe att man lägger ned utvecklingen av MM.

Standardisering

För att lösa problemen med alla begränsningar som alla dessa format, standarder, informella standarder medför beslöt man att bilda ett konsortium som skulle jobba fram en skalbar standard. Namnet på konsortiet blev Unicode, och har tunga medlemmar som Adobe, Apple, Microsoft, Sun, IBM, HP och Oracle, men också Indiens och Pakistans regeringar bland annat.

Det man ville åstadkomma var en standard för att beskriva alla tecken man någonsin skulle kunna tänkas behöva. Ett mastodontarbete påbörjades, och man släppte i april 2003 den senaste versionen som har tagit sig till 4.0 i versionsnummer.

Den stora förändringen är att istället för 8 bitars utrymme (1 byte) tar varje tecken 2 byte. Alltså 8+8 bitar. Man kan säga att varje tecken tar upp dubbelt så mycket plats mot tidigare. Det innebär också att antalet tecken som kan beskrivas ökar markant. Ovanpå detta har man också delat in kodningen i 17 plan, där varje plan kan beskriva 65 536 tecken. I plan 0 (de första 16 bitarna) beskrivs världens vanligaste tecken; det latinska, grekiska, kyrilliska, hebreiska och arabiska ingår tillsammans med bland annat kinesiska och japanska. Det finns många fler teckenuppsättningar som ingår, som runor, cherokee (indianspråk) och specialtecken som ligaturer och dylikt. Sammanlagt har man 1 114 112 unika tecken som kan beskrivas. Idag finns knappt 100 000 beskrivna, så det är en hel del utrymme kvar innan det är fullt.

En smart sak är att i unicode finns en funktion som grupperar bokstäver i familjer. Man lägger alltså en koppling mellan alla bokstäver som baseras på ett grundtecken. Exempelvis kan A ha en kapitäl, en swash, en versal för rubrik och en för brödtext i ett enskilt typsnitt. Detta gör det lätt att hitta de tecken som är i behov av. Eftersom det är så många tecken som är tillgängliga så räcker inte ett vanligt tangentbord till, utan man behöver något sorts verktyg i datorn. Det finns ett sådant inbyggt i Mac OS X som heter Teckenpalett och aktiveras i Systeminställningar:Internationellt:Indatameny.

Typsnittsillustration

Det kan också finnas motsvarande verktyg inbyggt i de enskilda programmen som är specialanpassade för att fungera på bästa sätt där. Indesign har motsvarande palett som aktiveras i Fönster:Text:Infoga tecken…

Typsnittsillustration

I de här verktygen grupperas glyferna (de separata tecknen) i grupper för att man ska kunna hitta dem enkelt och snabbt. Mycket praktiskt.

Hur får man plats med allt?

För att det här ska kunna fungera så behövs det ett nytt typsnittsformat att lagra glyferna i. Inget av de hittills använda formaten har plats för fler tecken än 255, så en dragkamp tar fart för att få ett nytt, enkelt och standardiserat sätt att lagra unicodeddata och -tecken. 1996 beslutar sig Adobe och Microsoft att gräva ned stridsyxan och tillsammans skapa nästa generations typsnittsformat som man kallar Opentype (OT).

Det man egentligen gör är att skapa en kapsel för konturdata med ett tak på 64k-adressering. Kapseln kan innehålla konturdata antingen som postscriptkurvor eller truetypekurvor. Dessutom ryms samtidigt upp till 65 536 tecken i samma fil. Det här gör det väldigt enkelt att konvertera befintliga typsnitt till det nya formatet. Samtidigt är det väldigt lätt att lägga in stöd för OT i operativsystemen och alla program eftersom allt baseras på befintlig teknik.

Till saken hör också att det finns skillnader mellan de filsystem som används av Apple och Microsoft. Skillnaden är så stor, att det är omöjligt att flytta typsnittsfiler från en mac till windows utan att den förstörs. Det här bottnar i att i HFS och HFS+ som Mac OS använder finns det möjlighet till att använda delade fildata för lagring. Man kan alltså bryta loss den information i filen som beskriver filtyp, skaparprogram, ikon och allt annat som inte är ren binärdata och lagra den som en resursdel separat. Det här kallas multifork. Windows å andra sidan har alltid använt sig av ett filsystem där större delen av metadata om filen istället läggs tillsammans med binärdatat som en enda dataström. Även om NTFS (senaste filsystemet från Microsoft) klarar av betydligt större mängder metadata och även multifork-filer så används det inte i Windows.

Vid Apples övergång till ett unixbaserat operativsystem så följde också kravet att inga filer som är centrala för operativsystemet skulle ha mer än en enda fork. Det här gjorde att Apple blev tvingade att kapsla alla typsnitt som hör till systemet i en enda fork. Men löste det rätt enkelt, och det som uppstod var något man kallar datafork-typsnitt (dfont). Eftersom Apple aldrig levererat andra typsnitt med operativsystemen än TT, så är alla dfonter TT i med en enda dataström.

Både dfont och OT fungerar i det avseendet på samma sätt. En enda dataström som innehåller befintlig kurvteknik.

Det här gör också att OT är plattformsoberoende vilket är ett stort steg framåt.

De olika filtyperna

Till sist måste vi försöka att lära oss att känna igen de olika filsorterna. Jag tänker använda mig av terminologin som beskrivs i Grafisk kokbok. Ett typsnitt är därmed utseendet på tecknen, medan en font är den digitala filen.

Ett stort problem när man rotar runt på hårddisken är att skilja på alla de olika fontformaten som jag räknat upp ovan. Det skulle kunna se ut så här:

Typsnittsillustration

Några kan vi lista ut här direkt. Även om vi inte haft filtillägg på tre av de här filerna så står filformatet i ikonen också. Dfont är Apples TT-font med en enda dataström. OTF är en opentype med postscriptdata. TTF är förmodligen en opentype med truetypedata, men skulle kunna vara ren windows-TT också. LWFN är en PS1 skrivarfont.

Sen har vi två kvar. Futura och Futura 1. Båda heter FFIL, vilket är en typsnittsväska. Det enda vi kan veta med säkerhet är att de innhåller skärmtypsnitt. Den ena är en TT och den andra är en PS1 skärmfont.

Vi tittar på dem i listvy istället.

Typsnittsillustration

Eftersom den som heter Futura är lite tyngre än den andra så kan vi med stor säkerhet anta att den innehåller TT-data. Den andra innehåller bara skrämvarianter och borde då vara lättast av dem. Men vi kan inte vara helt säkra. Det bästa i det läget är att använda ett annat verktyg som Suitcase eller Typsnittsboken. Tittar vi på Futura 1 i Suitcase så ser det ut så här:

Typsnittsillustration

Det är alltså den som är postscript-fonten.

Man kan även få information om formatet i Typsnittsboken, och då ser det ut så här:

Typsnittsillustration

Det är idag inte några större problem att använda och rippa alla de här formaten, men ibland kan man stöta på patrull hos dagstidningar med preflightprogram (annonstvättar) om man skickar dfonter eller OT med truetype. I sådana lägen löser man det enklast genom att göra texten till kurvor innan man skickar annonsen.

Över huvud taget bör man använda typsnitt med hög kvalitet både tekniskt och utseendemässigt, och man använder med fördel typsnitt från etablerade leverantörer. Hittar man ett fräsigt snitt gratis på nätet gör man nog säkrast i att tänka både en och två gånger innan man använder det skarpt.

Har du synpunkter eller idéer går det bra att e-posta.