Wångstedt nova

Enkla, billiga digitala provtryck

För en halv evighet sedan hade reprofirmorna en central roll i trycksaksproduktionsprocessen. Till stor del genom att digitalisera bilder, men kanske framför allt genom att producera provtryck. Det här var mer känt bland formgivare som en croma. Cromalin är egentligen ett varumärke som ägs av DuPont, men har blivit liktydigt med kemiska provtryck (jfr Mack, Thermos osv).

Ett kemiskt provtryck var egentligen den enda chansen man hade som formgivare att kontrollera hur det digitala originalet skulle komma att te sig på papper. Det här var något som man gjorde i slutet på projektet, och helst inte mer än en gång per projekt. Mycket för att ett kemiskt provtryck kostar en del.

Kemiska provtryck har också den negativa (sic) egenskapen att de blir otroligt bra. De framställs genom att man kör ut filmer på en rip, och sedan exponerar filmerna för respektive processfärg genom en kontaktkopieringsprocess. Oftast på ett högblankt, bestruket papper liknande vanliga fotokopior. Det här får till följd att man får två fel direkt. Först och främst papperskvaliteten och därmed färgåtergivningen som har för hög kvalitet (oftast) jämfört med slutprodukten. Man missar också den punktförstoring som uppstår i en offsetpress när färgen förs från plåt till gummivals och sedan över till pappret. Även punktförstoringen som uppstår när pappret suger upp färgen försvinner i och med att det inte är flytande färg som fästs på papperet utan laminat som värms fast.

Nu några år senare är det fortfarande inte helt ovanligt med ett kemiskt provtryck, men det som kommer mer och mer är det digitala provtrycket. Fördelarna är många; Dels är kostnaden bara en bråkdel av ett kemiskt provtryck, dels är utrustningen som behövs inte speciellt svår att lära sig använda, tillgängligheten till provtrycken ökar i och med att formgivaren kan äga utrustningen eller ha tillgång till den konstant. Man kan också använda provtrycken till korrektur mot kund, vilket ger en mer korrekt bild av den slutprodukt kunden kommer att få levererad.

Men som alltid gäller det att förstå hur tryckprocessen fungerar, och hur utrustningen fungerar för att kunna få ut mesta möjliga ur den. Ett digitalt provtryck kan vara så mycket mer än en utskrift med en färglaser eller bläckstråleskrivare.

I den här serien seminarier tänker jag gå igenom hur man tar fram ett digitalt provtryck på en annons som ska tryckas i en dagstidning. Men självklart är det mesta applicerbart även på andra papperskvaliteter och tryckmetoder. Man måste bara kompensera för de olika speciella förutsättningarna för respektive teknik och papper.

Först de tekniska förutsättningarna

Dagstidningar trycks i regel på ett väldigt billigt papper med låg kvalitet. Uppsugningsförmågan i pappret är hög, vilket gör att punktförstoringen blir väldigt påfallande. För att kompensera det drar man ner rastertätheten markant, och trycker vanligtvis inte med mer än 85 linjers raster. Man får genom det en låg skärpa i trycket.

Genom att rastertätheten är låg behöver man heller inte speciellt hög passning på trycket. Man kan därför öka på hastigheten i tryckpressen vilket man gör bland annat genom att trycka med rulloffset på hög hastighet. Det här får som effekt också att man får en större felmarginal vid passningen. Framför allt beror misspasset på hastigheten i pressen, men även andra saker som att papperet töjs spelar in.

För att beskriva en produktion kan man använda en modell som säger att det finns tre värden; tid, kvalitet och pris. Men man kan bara få två tillgodosedda. En måste stryka på foten. Resultatet blir att man kan få något snabbt och bra men då blir det dyrt. Eller bra och billigt, men då tar det tid. Eller billigt och snabbt men då blir det dåligt.

Tid är som bekant värdefullt, speciellt i dagstidningsbranchen, och då får kvaliteten ge vika i det här fallet.

I och med att papperskvaliteten och tryckprocessen är föhållandevis usel, så försämras också färgåtergivningen. Det här är något man måste ha med i beräkningen när man producerar för dagstidningstryck.

Sen förutsättningarna för det digitala provtrycket

Oavsett om man har en bläckstråleskrivare eller en färglaser så kan man nästan garantera att den utrustningen klarar av att producera bättre kopior än vad dagspresstryck fixar. Färgrymden som en skrivare rör sig inom är förmodligen mycket större, och rastertätheten skrivaren klarar är också högre än den man använder i rip:en på dagstidningen. Genom det har vi möjlighet att producera ett bättre original vid utskrift än vi får i trycket.

Det är bra.

Vi har alltså en möjlighet att med en hygglig utrustning producera ett digitalt provtryck som motsvarar dagstidningstryck genom att begränsa provtrycksutrustningens kvalitet. Sänka rastertätheten och minska färgomfånget.

Så här kan man gå till väga

Jag tänker redovisa två metoder av utskrift på billig provtryckutrustning. Dels en bläckstråleskrivare, och dels en färglaserskrivare. Självklart finns det massor av prisklasser på de båda, men de här metoderna är applicerbara på de flesta märken och modeller.

Förutsättningarna i exemplen är en bläckstråleskrivare som använder PCL (printer control language) som sidbeskrivningsspråk, och en färglaserskrivare som använder postscript. Programvarorna jag tänker använda är Quark Xpress 7, Indesign CS2 och Photoshop CS2. Funktionerna i programmen skiljer sig något, och det kan därför vara bra att jämföra dem.

Först börjar vi

Det allra första som måste göras är att se till att vi har ett arbetsflöde som är inställt korrekt. Så för att få en färgstyrd miljö att arbeta i gäller det att ha kalibrerade och karakteriserade skärmar, skannrar och skrivare. När det gäller dagstidningstryck är man oftast hänvisad till TU:s standardprofil som finns att ladda ner på www.tu.se och som nu är uppe i version tre.

När alla enheter är karakteriserade och korrekt inställda i datorn är det dags att börja simulera.

Färgsimulering

I och med att vi nu jobbar i ett färgstyrt arbetsflöde är det inte speciellt svårt att simulera det slutliga färgresultatet på vår skrivare. Det finns dock några saker man bör tänka på, och se till att man inte missar. Först och främst är det att ställa in rätt arbetsfärgrymd för den subtraktiva färgen. Det här gäller speciellt om man använder någon version av Indesign före CS2, men kan vara bra att göra som regel i alla fall när man jobbar med färgsimuleringar.

Annonsen i exemplet har text, tonplattor, objektgrafik och fotografier monterade. Texten och objektgrafiken (logotyperna) är sparade med subtraktiv färg, medan tonplattor och fotografier är sparade med additiv färg. Subtraktivt angivna bilder bör generellt inte ha bifogade profiler vid montering, medan additiva helst ska ha det (speciellt om man blandar indatakällor för materialet).

Eftersom vår annons ska tryckas i dagstidning så är det färgpressenprofilen som ska anges som arbetsfärgrymd för dokumentet. I och med angivandet av arbetsfärgrymd får vi också automatiskt en icke-konvertering av alla subtraktiva färger. De skulle annars gå igenom en CMYK-till-CMYK-konvertering, vilket ofta ger färgförskjutningar.

Den additiva arbetsfärgrymden bör matcha den arbetsfärgrymd som normalt används i produktion. Kan vara olika från företag till företag, men två vanliga är Adobe RGB (1998) och sRGB 2.1. Jag använder (numer) sRGB 2.1 som arbetsfärgrymd generellt, och det är även den som är inställd här.

Efter att dokumentets arbetsfärgrymder är angivna är det dags att förhandsvisa hur färgerna kommer att se ut tryckta. Det här gör man direkt på skärmen genom att simulera hur trycket kommer att bli – ett softproof.

Gå till Visa -> korrekturfärger för att slå på funktionen. Har man inte gjort några ändringar så är det då dokumentets subtraktiva arbetsfärgrymd som förhandsvisas. Här har jag lagt annonsen i två fönster, där det högra förhandsvisar dagstidningstrycket utifrån färgpressen-profilens direktiv.

Men att få en förhandsvisning enbart på skärmen är inte alltid det bästa. Så för att skriva ut den här annonsen och simulera trycket på skrivaren får vi ta steget in i utskriftsrutan.

I just det här fallet sker utskriften till en relativt enkel bläckstråleskrivare med PCL-stöd. Men även en billig bläckstråleskrivare kan simulera ett dagstidningstryck med bra träffsäkerhet. Förutsatt att skrivaren är karakteriserad riktigt.

För laserskrivare är principen och inställningarna desamma, förutom att pappersfärgssimuleringen inte alltid brukar bli så speciellt bra.

Rastertäthetssimulering

Det man missar vid utskrifter från Indesign är att det inte går att ändra rastertätheten på kompositfärgutskrifter. Enda sättet att simulera rastertätheten för dagstidningstryck är att hacka PPD:n och lägga till rastervinklar och ett val för 85 lpi. Men det ska jag inte gå in på här hur man gör.

Om man istället använder Quark Xpress så går det fint att ändra till valfri rastertäthet vid utskrift till postscriptskrivare.

Så för att kunna simulera rastertätheten vid utskrift av original gjorda i Indesign, eller utskrift till PCL-skrivare så krävs en lite omständigare metod.

Det går nämligen att använda sig av Photoshop som mjukvarurip för att skapa en rastrerad version av originalet innan själva utskriften. För att åstadkomma det måste annonsen flyttas från layoutprogrammet till Photoshop. Enklast görs det genom en export till PDF eller EPS.

Några saker att tänka på vid exporten är att se till att bibehålla färgriktigheten på alla de olika delarna i annonsen. För att göra det ser man bara till att ha en enda målprofil, och att bevara färgvärden så långt som möjligt. Eftersom PCL-bläckstråleskrivare karakteriseras som additiva enheter, är det bra att använda sRGB som målfärgrymd vid exporten. Det är ju den som är angiven som arbetsfärgrymd för annonsen. Minsta möjliga konvertering, alltså.

Sen behöver vi ta reda på maskinupplösningen på skrivaren som vi ska använda. I mitt fall har skrivaren en upplösning på 1 200 dpi, och använder – som de flesta inkjet – stokastiskt raster. För att då kunna simulera ett sämre resultat via Photoshop måste allt arbete i Photoshop ske på samma villkor som skrivaren arbetar med. Det vill säga att när den exporterade PDF:en öppnas i Photoshop och programmet ber om en pixelupplösning ska den vara densamma som maskinupplösningen för skrivaren. I det här fallet 1 200 dpi.

Det här gör att datorn kommer att få arbeta lite med importen. Men det är bara att bita ihop. Resultatet blir finemang.

Nu ska vi räkna ut hur många pixlar som kan användas för att bygga upp varje simulerad rasterpunkt. Eftersom dagstidningar trycks i 85 lpi och vår skrivares maskinupplösning var 1 200 dpi blir det alltså 1 200 / 85 vilket blir ungefär 14. Det kommer alltså att krävas 14 x 14 pixlar för att bygga upp en rasterpunkt.

I Photoshop finns ett finurligt filter som heter »Färgraster« som man hittar under Filter -> Förvandla pixlar -> Färgraster. I dialogrutan kan man ställa in antalet pixlar per rasterpunkt (14 enligt vår uträkning) och rastervinklarna. De förinställda värdena är de standardvinklar man använder, och behöver förmodligen inte justeras.

Nästa steg blir att simulera färgerna inför utskriften. Här krävs att man gör ett softproof innan utskrift om man inte har samma arbetsfärgrymd som den färgrymd som man vill simulera. I princip är det på samma sätt som i Indesign för att göra en förhandsvisning på skärmen. Gå till Visa -> Korrekturinställningar -> Egen... och välj färgpressenprofilen där. Även här finns möjlighet att göra en simulering av pappersfärgen. Beroende på skrivare kan man använda den möjligheten. Personligen föredrar jag att använda det i första hand. Men blir resultatet knasigt vid utskrift kan det distrahera mer än det tillför, och kan då vara dumt att använda.

För att få möjligheter att konfigurera inställningarna vid utskriften måste man välja Skriv ut med förhandsvisning under arkivmenyn. Här har man först möjlighet att ställa hur färgerna ska simuleras på skrivaren.

För PCL-skrivare stannar inställningsmöjligheterna här, men har man postscriptskrivare – färglaser förmodligen – ska man faktiskt hoppa över momenten med att skapa ett simulerat raster i PS och istället göra de inställningarna här. Eftersom en bläckstråleskrivare använder frekvensmodulerat raster vid utskriften så är det inte några problem för den att skriva ut ett simulerat traditionellt raster. För en laserskrivare går det inte utan att man garanterat får en moaré-effekt.

Vill man använda en postscriptskrivare är det bra men inte nödvändigt att ha så hög upplösning som skrivarens maskinupplösning. Vill man bara se hur pixelbilderna (foton, ej objektgrafik) kommer att te sig på utskriften så räcker det faktiskt med 170 ppi (rastertätheten x 2).

Då kan man välja Utdata i rullgardinsmenyn och sedan trycka på knappen Raster för att göra inställningar för täthet och vinkel på respektive processfärg. Även här går det förmodligen bra att använda de standardvinklar för rastret som redan är inställda.

Det man måste komma ihåg när väl utskriften kommer ut på papper är att även objektgrafik i rena processfärger – svart text exempelvis – också kommer att rastreras vilket den inte kommer göra i trycket. Det här är alltså inte en helt korrekt simulering. Vill man vara exakt kan man sätta texten i PS direkt innan utskrift eftersom även PS skickar text som banor till skrivaren, men det är å andra sidan ibland ett för omständigt extrajobb. Kan kanske vara en bra idé för rubriker och korta texter. Möjligheten finns i alla fall.

Har du synpunkter eller idéer går det bra att e-posta.