Få nyhetsbrevet

Om du vill ha information om nyheter på sajten, erbjudanden om produkter och utbildningar så kan du anmäla dig till nyhetsbrevet nedan.

Skillnaden mellan skärm och trycksak

Ett stort problem man som formgivare ofta måste brottas med är kvaliteten på digitala bilder. Det händer rätt ofta att man får ett original tillsänt sig via e-post, CD eller – gud bevars – diskett. Ofta från någon som inte sysslar med repro eller grafisk produktion, och heller inte är insatt i alla de tekniska detaljer man bör känna till.

Många formgivare är kanske inte heller så intresserade av just reprobiten och lägger ut det på en reprofirma. Åtminstone har det varit så tidigare. Idag är en flatbäddsskanner billig och kan producera ett resultat som i de flesta fall räcker gott och väl vid en normal produktion, vilket gör att det blir attraktivt att själv stå för inläsning av bildoriginal.

Men en sådan procedur kan vara knepig om man inte riktigt har klart för sig vad som egentligen händer med alla pixlar man lagrar i datorn. Jag ska därför försöka att redogöra för en bilds väg genom den digitala produktionen fram till färdig reproduktion på papper.

Digitala bilder

Som alltid när man jobbar med någon typ av produktion kan man använda uttrycket SISU – Skit In Skit Ut. Har man ett dåligt original är det i de flesta fall omöjligt att få en bra slutprodukt. Ett bra original är A och O i en produktion. Men för att kunna få ett bra original att jobba med krävs att man kan bedöma kvaliteten, och producera ett bra digital originalmaterial.

Originalbild

Här är ett digitalt fotografi. Förmodligen har det inte undgått någon att bilder i en dator är uppbyggda av pixlar, och kvaliteten på bilden kan hänvisas till vilket färgvärde pixlarna har, och hur tätt de sitter. Varje pixel kan ha olika färgnyanser eller färgvärden vilket gör att man kan få en mycket mjuk bild trots att pixlarna alltid är fyrkantiga.

Förstorar vi bilden kraftigt kan vi se pixlarna.

Förstorad bild

Det finns framförallt en parameter som är viktig när det gäller detaljrikedom och skärpa i bilder. Pixlarnas storlek, eller om man så vill täthet. Man brukar tala om skärmupplösning som ett mått på en lågupplöst bild. Skärmupplösning är egentligen inget fast mått, men som referensvärde brukar man ange 72 pixlar per tum som täthet. Eftersom det kan skilja rätt kraftigt mellan olika skärmar hur tätt pixlarna faktiskt sitter så måste man ha något generellt mått att använda sig av. Bland annat krävs det att operativsystemet kan generera en pixeluppbyggd bild från en annan måttenhet som typografiska punkter eller millimeter.

Som måttenhet för pixelupplösning använder man PPI (förkorning för Pixels Per Inch).

Ska man endast använda bilden för skärmvisning (på webben till exempel) använder man med fördel en upplösning som motsvarar referensvärdet, det vill säga 72 ppi.

Om istället bilden ska tryckas på ett eller annat sätt blir det genast mer komplicerat.

Tryckta bilder

Ska samma bild tryckas på papper kan man inte använda samma metod för uppbyggnaden av bilden. En tryckt bild består av några få grundfärger som man brukar kalla processfärger. En bild tryckt i gråskala består egentligen endast av svart tryckfärg, och en färgbild består normalt av tre processfärger (cyan, magenta, gult) och svart. Det är därför man hänvisar till fyrfärgstryck när man talar om tryckta färgbilder. Det går att trycka med fler processfärger, men det är mycket ovanligt. En sådan metod är hexacromtryck där man använder sig av ytterligare två färger.

I det här exemplet begränsar vi oss till gråskala, eller i själva verket svart tryckfärg.

För att bilden ska uppfattas som en gråskalebild görs den om vid utskriften till en svartvit, punktuppbyggd bild där punkterna kan ha olika storlek. Tack vare storleksförändringen på punkterna upplever ögat dem som olika intensiva och blandar den svarta tryckfärgen med det vita papperet. En synvilla uppstår där vi tror att bilden består av en massa grånyanser. Punkterna kallas för raster, och en rastrerad bild ser ut så här.

Rastrerad bild

Tittar man lite noggrannare på en tryckt bild så kan man med blotta ögat se de små rasterpunkterna. Det finns flera olika typer av raster, men det vanligaste är punktraster, och det är det som används här.

Rasterpunkterna har en maximal storlek där de motsvarar helt svart, och en minimal storlek där ingen tryckfärg alls används, och som då representerar vitt. Punkterna är sedan jämnt fördelade över ett rutnät i bilden, och kan då framkalla synvillan av gråtoner.

Förstorar vi den rasterade bilden så framträder rasterpunkterna tydligt.

Rasterpunkter

Här kan man se rutmönstret som rasterpunkterna följer.

Även rasterpunkternas täthet är av betydelse för detaljrikedom och skärpa i bilden. Tätheten på dem mäter man i linjer per tum – LPI (Lines Per Inch). Att man kallar det för linjer är ett arv från tiden då linjeraster var den konventionella metoden för bildreproduktion.

Rasterpunkternas beståndsdelar

För att man ska kunna variera storleken på rasterpunkterna krävs en ännu mindre beståndsdel som bygger upp rasterpunkten. Dessa, den tryckta bildens atomer, kallar man maskinpunkter. Beroende på tätheten av maskinpunkterna så kan man få fler eller färre möjliga storlekar på rasterpunkterna. Maskinpunkternas täthet mäter man i punkter per tum – DPI (Dots Per Inch).

Även maskinpunkterna – likt pixlarna – är fyrkantiga. På grund av det går det inte att få en helt rund rasterpunkt, utan den blir alltid en aning taggig. Beroende på hur många maskinpunkter man använder till varje rasterpunkt så får man mer eller mindre taggighet. Självklart strävar man efter en så liten taggighet som möjligt för att få en skarp och mjuk bild.

I sidbeskrivningsspråket Postscript finns en begränsning till att ange maximalt 255 olika lägen på varje rasterpunkt. Det går alltså inte att få hur detaljerad storleksförändring som helst på rasterpunkterna.

Maskinpunkter

Det här visar en storleksförändring eller nyansförändring på en rasterpunkt i 16 steg. Rasterpunkten i sig består av maximalt 16 maskinpunkter. Vi kan alltså få ut 17 lägen på rasterpunkten från helt vitt (inga maskinpunkter) till helt svart (alla maskinpunkter används).

Eftersom maskinpunkterna är statiska både i storlek och placering så går det inte att förändra rastertätheten hur mycket som helst. Det måste finnas tillräckligt med maskinpunkter för att bygga upp rasterpunkten i så många steg som bilden kräver. Som en jämförelse kan vi lägga ut två olika rastertätheter på samma maskinpunktsupplösning (DPI).

Rastertäthet

Ökas rastertäteheten till det dubbla får vi en fjärdedel så många steg att arbeta med. För att slippa bandningar i en bild kan man alltså minska rastertätheten. Under förutsättning att man har samma utskriftsupplösning.

Rasterpunkternas egenskaper hänger alltså ihop väldigt tätt med maskinpunkternas täthet – utskriftsupplösningen. Men rasterpunkterna måste skapas utifrån ett digitalt original. En pixeluppbyggd bild. Så pixlarna måste på något sätt översättas till rasterpunkter.

Frågan blir naturligtvis hur det går till. Det är här som »samplingsfaktorn« kommer in i bilden. På samma sätt som rasterpunkterna byggs upp av flera maskinpunkter så byggs de också upp av flera pixlar. Den normala samplingsfaktorn brukar man sätta till två. Det vill säga att man har en täthet på pixlarna i bilden som är dubbelt så hög som rastertätheten.

Lägger man de olika punkttyperna på varandra så kan det se ut så här.

Olika punkttyper

Varje rasterpunkts storlek bestäms av färgen på fyra pixlar (2 x 2), och sätts sedan samman av maskinpunkterna så noggrant som möjligt. Alla de olika punkttyperna är alltså beroende av varandras storlek, täthet och färgvärde, men också begränsade till den maximala tätheten på de olika punkterna hos den digitala bilden eller skrivaren.

Så för att sammanfatta det hela

Skrivarens upplösning mäts i DPI (punkter per tum). En laserskrivare brukar ha 600 eller 1 200 dpi i upplösning. En fotoskrivare eller ripp brukar ligga på 2 400 dpi. Ibland mer.

Rastertätheten mäts i LPI (linjer per tum). Några normalvärden som används är 85 lpi för dagstidning, 133 lpi för obestruket papper och 150 lpi för bestruket papper. Den maximala rastertätheten man kan använda är beroende av dels skrivarens upplösning och dels papperets egenskaper. Ju tätare raster desto högre ytbehandling krävs av papperet.

Om man vill veta hur många toner en viss skrivare klarar av att återge vid en viss rastertäthet kan man använda sig av en formel för att räkna ut det.

(utskriftsupplösning/rastertäthet)^2+1=antalet gråtoner

Är man intresserad av att få en så väl återgiven bild som det bara går, så bör man se till att ligga så nära det maximala antalet färgtoner som möjligt. Har man en låg skrivarupplösning kan man bli tvungen att tumma på tonomfånget i reproduktionen till förmån för skärpan. Men det ska man inte behöva råka ut för om man jobbar med offsettryck.

Slutligen har vi bildupplösningen som mäts i PPI (pixlar per tum). Upplösningen på bilden ska vara dubbelt så hög som rastertätheten bilden ska tryckas i. Man måste alltså ha klart för sig från början dels hur stor bilden ska bli i slutändan (bredd eller höjd i millimeter) och dels i vilken rastertäthet den ska tryckas. För att räkna fram vilken upplösning bilden ska skannas i använder man sig av en annan formel.

(önskat mått/originalmått)*2*lpi=ppi

Önskat mått är bredden eller höjden på bildens slutformat i en normal måttenhet som millimeter, tum, meter eller vad som nu passar bäst. Originalets mått är motsvarande bredd eller höjd i samma måttenhet. Genom att dela det önskade måttet med originalets mått får man fram en skalningsfaktor. Låt säga att originalbilden är 10 cm bred och vi vill att den ska bli 20 cm. Bilden ska alltså bli dubbelt så bred. Skalningsfaktorn blir då 20/10=2. Sen multiplicerar man skalningsfaktorn med samplingsfaktorn. I det här fallet 2×2=4. Slutligen multiplicerar man det med rastertätheten. Vi tar och trycker vår bild i 150 lpi vilket ger 4×150=600 pixlar per tum i skanningsupplösning. Bilden kommer alltså när den trycks att vara i 300 ppi.

Att tro att man kan ta i lite i överkant när man skannar och sedan sampla ned bilden i efterhand i Photoshop är dumt. Myten säger att man inte kan öka upplösningen i efterhand men att det går bra att minska den. Problemet som uppstår om man gör det är att dynamiken i bilden trycks ihop eller försvinner. Speciellt i mörka toner i bilden ser man stor skillnad. På skärmen syns det dåligt, men när bilden trycks framträder det på ett helt annat sätt. Regeln är därför att alltid skanna i rätt upplösning från början. Vill man testa sig fram är det mycket bättre att ta en lågupplöst bild som man testar med, och sen skanna in en ny i rätt upplösning när man väl bestämt sig för bildens storlek och placering.

Själv ser jag hellre att man skissar noggrant innan man börjar arbeta i datorn. Man vinner så otroligt mycket i tid på att vara väl förberedd och ha en klar idé av vad man ska göra och hur det ser ut. Lägger man ner rikligt med tid på förarbetet får man igen den tiden med råge i själva originalproduktionen.

Ta det lugnt, tänk efter före och tro inte att datorn är någon mirakelmaskin som gör jobbet åt dig. Vill man ha bra kvalitet på sina bilder finns det inga genvägar.

Har du synpunkter eller idéer går det bra att e-posta.