Hur man använder färgstyrning i praktiken

Bland de viktigaste sakerna att tänka på innan man ger sig på färgstyrning är att ha alla de olika enheterna i arbetsflödet karakteriserade. Det vill säga att man har en färgprofil för varje pryl som färgerna ska passera genom. Nu är det lätt att man faller direkt på startlinjen eftersom man måste ha en fotospektrometer (eller spektrofotometer) och en IT8 för att kunna mäta upp alla enheter.

Men faktum är att man kommer långt utan sådana saker.

De allra flesta tillverkare av färgskrivare, digitalkameror och bildläsare har generella profiler som antingen följer med vid köpet eller finns tillgängliga på nätet. Dessutom har i stort sett alla tryckerier med självaktning profiler för deras stora press och huspapper.

Även om de här profilerna inte är superduperoptimerade för respektive enhet så har de oftast tillräckligt hög kvalitet för att man utan problem ska kunna arbeta med dem. Och om man väger alternativet att inte ha ett färgstyrningsflöde alls mot generella profiler, så röstar jag helt klart för profilerna. Men man måste självklart vara medveten om att man vid provtryck inte kan vara hundra procent rätt. Men kanske åttio-nittio i alla fall.

Det första vi ska ta och göra är att ange de färgrymder som ska vara utgångspunkt för bilder och färger skapade i datorn. Till exempel illustrationer och färger på texter och tonplattor. Dessa färgrymder kommer också att vara de förvalda för bilder som inte har en inbäddad färgrymd. Det är viktigt att de här arbetsfärgrymderna är stora så att de kan komprimeras eller anpassas för alla enheter som färgerna ska visas på. Har man en stor färgrymd som utgångspunkt så har man alltid en överflödig mängd av färginformation, och man kan alltid utnyttja maskinernas maximala färgåtergivning.

I Mac OS X (10.3 i skrivande stund) finns inbyggt en färghanteringsmotor som ser till att alla programvaror har tillgång till färgprofiler för att kunna visa färger korrekt och på samma sätt. Motorn, som heter Colorsync, följer ICC-standarden och verkar helt i bakgrunden. Faktum är att färger alltid färgstyrs vare sig man aktivt konfigurerat motorn eller inte. Så fort man ansluter en bildläsare, digitalkamera eller skärm registrerar Colorsync en leveransprofil och/eller en förvald profil för den enheten i sin enhetsdatabas. Vissa enheter har bara en profil, medan andra enheter kan ha flera. Oavsett vilket så finns alltid en förvald profil som används om man inte aktivt valt något annat.

Det enda som krävs för att Colorsync ska registrera en profil är att enheten följer någon av standarderna PTP (picture transfer protocol), EDID (extended display identification data) eller USB mass storage. För att veta om till exempel din bildläsare stöder någon av de standarderna kan du öppna Bildinsamling och se om det programmet kan användas för bildinläsning.

För skrivare registreras bara en profil om det finns en tillgänglig i drivrutinen. Men man har alltid möjlighet att registrera en egen profil manuellt. Det gäller både färgskrivare och svartvita skrivare, oavsett skrivarteknik.

När alla enheter väl är anslutna är det dags att göra lite inställningar för Colorsync så systemet vet hur det ska arbeta. Vi börjar med skärmen som är det mest uppenbara.

Gå in i Äppelmenyn -> Systeminställningar -> Bildskärmar och klicka på fliken Färg. Här finns en lista på alla RGB-profiler som finns installerade i datorn. Det kan vara idé att kryssa i rutan »Visa endast profiler för denna skärm« för att slippa se alla profiler som inte har med skärmen att göra. Normalt sett finns här en EDID-profil som systemet skapade när du kopplade i skärmen första gången. Den profilen innehåller information om gammavärde, vitpunktstemperatur och fosforfärger för skärmens nuvarande inställning. Ofta är inte leverantörsinställningen tillräcklig för grafiskt arbete, utan här krävs det lite handpåläggning för att få det bra. Klicka på »Kalibrera«-knappen i fönstret för att få upp systemets kalibreringsguide för bildskärmen.

Om du har en aningens avancerad skärm så finns det en del hårdvaruinställningar man kan göra direkt i skärmen. Titta i instruktionsboken för skärmen för att se om/hur du kan ställa gammavärde och färgtemperatur direkt i hårdvaran. Gör det innan du går vidare i guiden.

Det vi vill åstadkomma är en skärm som kan visa bilder och färger så korrekt som möjligt jämfört med att betrakta dem i vanligt dagsljus. Färgtemperaturen ska normalt sett ligga på 5000K, men idag hävdar en del personer att det går bra med 6500K också. Vilket som är bäst kan variera lite beroende på vilken typ av bilder man jobbar med, men om man i huvudsak arbetar med fotografier tagna i dagsljus är 5000K att föredra. Enkelt uttryckt kan man säga att ju högre värde desto kallare (blåare) och ju lägre värde desto varmare (rödare) färgåtergivning.

Gammavärdet anger var gråbalansen hamnar. Det vill säga vilken blandning av processfärgerna som motsvarar 50% svart (neutralgrått). Vid trycksaksproduktion bör man ligga på gamma 1,8 vilket också är förvalt i Mac OS.

Om det går så ställer in direkt i skärmen de här värdena, annars får man göra en mjukvarujustering i profilen för att få rätt värden. Det är det man använder guiden till.

Kör igenom guiden och följ anvisningarna. Det kan hjälpa när man ställer in gammavärdet att sitta lite bakåtlutad och kisa för att få äpplet att flyta ihop med rastret runt om.

Färgstyrning

Det kan vara lite trixigt att få till det, men håll ut. Var noggrann bara, är man för ivrig så kan det bli riktigt knasigt när man är klar.

När man väl mätt upp skärmens ursprungliga gammavärde gör man en inställning för vilket värde man ska använda när man arbetar. Det kallas målgamma, och kan mycket väl vara detsamma som bildskärmens faktiska gammavärde, men det kan också justeras av Colorsync till önskat värde. I det här fallet 1,8. Har man ställt in direkt i skärmen att den ska använda rätt gammavärde kan man kryssa i »Används ursprungligt gammavärde«.

Färgstyrning

Här ser man också när man drar reglaget fram och tillbaka hur det påverkar ljusheten på skärmen.

För att sätta vitpunkten (färgtemperaturen) gör man på liknande sätt och mäter först upp den (om skärmen inte levererat vitpunktsinformation via EDID) och väljer sedan en målvitpunktstemperatur. Om man tidigare jobbat med färgtemperaturen satt till 9300K (vilket är vanlig standardinställning) så kommer man uppleva att skärmen blir olidligt röd när man dra ned värdet till 5000K eller 6500K. Men gör det ändå. Chockreaktionen går över efter bara några minuter, och efter det får man känslan av att bli bländad när man sätter sig vid en maskin med kall vitpunkt nästa gång.

När alla inställningar och justeringar är klara är det dags att ge profilen ett namn och spara den. Jag brukar alltid ge profilen dagens datum som namn. På det viset vet man alltid när man kalibrerade senast. Man bör nämligen göra en ny kalibrering med jämna mellanrum. Dels eftersom skärmen slits och förändras kontinuerligt, men också för att årstiderna gör att vi har olika ljus i arbetsmiljön hela tiden.

Nu är skärmen kalibrerad och klar, och vi kan ge oss på övriga enheter som är kopplade till datorn.

Öppna programmet Colorsync-verktyg som (förmodligen) ligger i /Program/Verktygsprogram/. Här börjar vi med att ange de förvalda profilerna, arbetsfärgrymderna, för de olika färglägena. Finns Photoshop installerat på datorn så har den också installerat några stora färgrymder som vi kan använda som arbetsfärgrymder. De här färgrymderna kommer också att användas när bilder där ingen profil finns inbakad visas.

Färgstyrning

Under fliken »CMM« kan man göra ett förval av renderingsmotor för färgåtergivningen. Förvalet där är att den ska väljas automatiskt, och då används den motor som är angiven i profilen. Finns inget angivet i profilen används programvarans förval, och finns inget sådant används Apples. Det finns sällan någon anledning att ha något annat än automatiskt valt där.

Går man sedan in under rubriken »Enheter« så får man upp en lista på de olika enheter som är anslutna och registrerade i Colorsyncs enhetsdatabas. Här har man också möjlighet att ange en annan profil än den förinställda. Har man till exempel själv gjort en kalibrering av bildläsaren eller skrivaren så kan man här byta ut fabriksprofilen mot sin egen.

Färgstyrning

De blå prickarna anger att det finns en profil kopplad till den enheten. Här ser man också att man kan ha flera profiler på samma enhet. Skrivaren »localhost« (som är en virtuell skrivare) har både svartvit- och färgläge, och kan följaktligen ha en profil för varje.

Det är här man kan använda sig av de profiler man hittar hos tillverkaren av enheterna. Oftast finns generella profiler för bildläsare, digitalkameror, skrivare och annat att ladda ned från tillverkarnas hemsidor. Ibland finns det en variation av profiler, som hos till exempel Xerox där man får en generell profil för matt papper och en för bestruket. Ta dig tid att hitta profiler och ställa in dem för respektive enhet.

När man installerar profilerna tar man helt sonika filen och lägger den i /Bibliotek/Colorsync/Profiles/ så blir den tillgänglig för systemet och alla program som stödjer färgstyrning och Colorsync. Vissa program, Acrobat, kräver att profilerna ligger i någon speciell mapp kopplad till programmet. Acrobat vill ha profilen i /Bibliotek/Application support/Adobe/Color/Profiles/ till exempel.

Nästa steg blir att konfigurera de olika programmen för att dra nytta av färgstyrningen. Många program använder sig av förinställningarna som vi precis gjort, men de mer avancerade programmen kräver att man gör en del inställningar specifikt för dem. Jag har plockat ut några av de vanligt förekommande programmen inom branschen, men långt ifrån alla. Principen är densamma i i stort sett alla program, så förstår man bara vad man gör så är det inga problem att tillämpa det här i något annat program.

Först ut är Photoshop.

Första gången man startar Photoshop får man en fråga om man vill göra inställningar för färgstyrning. Förvalet är »Nej«, vilket förmodligen de flesta också väljer.

Färgstyrning

Det som händer då är att man får en standardinställning för färgstyrning som inte riktigt är bra.

Färgstyrning

Det vi kan se här är att det är väldigt små färgrymder som är angivna som arbetsfärgrymder, och dessutom är färghanteringen avslagen för både separerade bilder och gråskalebilder. Det här måste vi ändra på.

Under menyn »Inställningar:« hittar vi ett bra val som knyter an till det vi redan gjort i systemet. Det finns något som heter »Colorsync-arbetsflöde« vilket knyter ihop Photoshops färginställningar med systemets inställningar. Det här gör att vi bara behöver ändra i systemets inställningar för att påverka alla program som använder färgstyrning. Smidigt.

Problemet är bara att det finns en rad specialinställningar för Photoshop som vi måste justera innan allt är tip-top.

Färgstyrning

Dels bör »Avancerat läge« vara ikryssat så att alla inställningar blir tillgängliga. Sen bör det se ut ungefär som ovan för att det ska vara så bra som möjligt. Under »Konverteringsalternativ« är det bra att använda Perceptuell återgivning (jag återkommer till det) och att inte använda svartpunktskompensation. Den senare gör en justering av vit- och svartpunkt mot utenheten vid utskrift, vilket man förmodligen inte vill.

Under »Färghanteringsprincip« betyder de här inställningarna att om det finns en profil i bilden så ska den användas, och om profilen saknas eller inte är samma som arbetsfärgrymden ska programmet fråga vad som ska göras.

Vi går vidare till nästa medlem i Adobe-familjen; Illustrator.
Här är principen den samma, men några saker skiljer sig åt.

Färgstyrning

Utgå från »Colorsync-arbetsflöde« och gör förändringar enligt ovan. Den enda egentliga skillnaden mot Photoshop-inställningarna är återgivningsmetoden under »Konverteringsalternativ«. Man har även möjlighet att välja hur programmet ska bete sig om man klistrar in något. Är det inställt som ovan kommer profilen i det inklistrade att bevaras.

Även i Indesign ser det liknande ut.

Färgstyrning

Hoppar vi sen över till några andra programtillverkare så skiljer det sig lite mer hur inställningarna både ser ut och fungerar. Vi tar och börjar med Quark Xpress.

Färgstyrning

Tyvärr klarar inte Xpress av att läsa systemets inställningar från Colorsyncs enhetsdatabas, utan man måste ange bildskärmar och skrivare manuellt i programmet. Det finns två skrivare för att man ska kunna göra ett digitalt provtryck direkt från programmet. Kompositutskrift är provtrycksskrivaren – vanligen en bläckstråleskrivare – och separationsutskrift är tryckeriets profil.

Här kan man också ange olika återgivningsmål (renderingsmetoder) för bilder och enfärgade objekt.

Under menyn »Visningssimulering« väljer man hur förhandsvisningen av färgerna (softproof) ska fungera. Jag har här valt att visa tryckets färger, vilket gör att alla bilder jag monterar färghanteras för att, redan på skärmen, simulera hur det färdiga trycket kommer att se ut.

Färgstyrning

Under CMYK-fliken ser det ungefär likadant ut, men här kan man i vissa situationer vilja kryssa ur »Färghantera CMYK-källor till CMYK-destinationer« för att inte göra en separering av en separerad bild.

Går vi så över till Freehand är det ytterligare lite annorlunda. Macromedia har valt att stödja flera olika typer av färghantering, men vi koncentrerar oss på den som följer samma linje som de övriga programmen.

Färgstyrning

När man valt Colorsync under menyn »Färghanterinssystem« så får man gå vidare på knappen »Inställningar« nere till höger. Då kommer man in i de verkliga färhanteringsinställningarna.

Färgstyrning

Det är lite annat utseende, men principen är densamma. Även här har man möjlighet att direkt bestämma vad som ska simuleras både på skärmen och provtrycksskrivaren (oseparerad utskrift).

Nu kan vi betrakta oss som färdiga med grundinställningarna för programmen. Dags att tillämpa det hela.

I både Xpress och Freehand färghanteras alla bilder, tonplattor och övriga färger direkt på skärmen och vid utskrift. Enda undantagen är i Xpress där eps-bilder inte förhandsvisas på skärmen. Däremot färghanteras de vid utskrift.

I Adobe-programmen måste man aktivt välja att förhandsvisa utskriften. Annars visas bara en kompensation mot skärmen, och det ger inte direkt en tillförlitlig bild om man jobbar med trycksaker. Terminologin är lite olika i de olika programmen, men funktionen är densamma överallt.

I Photoshop finns det under Visa -> Korrekturinställningar -> Egen möjlighet att välja en enhetsprofil som bilden ska förhandsvisas mot.

Färgstyrning

I Illustrator finns de under Visa -> Utkastsinställningar -> Anpassa.

Färgstyrning

Och i Indesign Visa -> Korrekturinställningar -> Anpassad.

Färgstyrning

Som man ser här så finns möjligheten att välja återgivningsmetod i Photoshop och Illustrator när man förhandsvisar. Den här återgivningsmetoden, eller renderingsmetoden, nämnde jag tidigare och den är väldigt central för hur väl färgerna kommer att anpassas mot de olika enheterna. Det finns i ICC-specifikationen fyra olika renderingsmetoder som kan användas vid färgkonverteringar. Det normala är att den metod som angivits i profilen används, men ibland kanske en renderingsmetod saknas i profilen, och ibland kan man vilja byta till en annan.

I många instruktioner i färghantering beskrivs metoderna på liknande sätt, men det är krångligt att förstå vad som menas när man bara pratar om förskjutningar och anpassningar hit och dig. Rent konkret kan vi ta och titta på en färgmodell med några nyckelfärger.

Färgstyrning

LAB-modellen visar de färger som är möjliga att beskriva. Den vita triangeln visar arbetsfärgrymden som är en stor färgrymd i RGB. Den gula triangeln visar destinationsfärgrymden, skrivaren, i CMY. De rödvita prickarna är nyckelfärgerna som ska anpassas. Tänk på att det här är en förenklad modell för att kunna förklara vad som händer.

Om vi då gör en konvertering av färgerna i arbetsfärgrymden till utskriftsfärgrymden med hjälp av perceptuell återgivning så kommer resultatet att bli så här.

Färgstyrning

Hela arbetsfärgrymden skalas proportionerligt ned till en storlek som passar inuti destinationsprofilen. Det här för med sig att det inte uppstår några färgförskjutningar relativt mellan de olika färgerna, vilket ger till följd att de uppfattas på samma sätt på papper som på skärmen. Jämför man utskriften med skärmen kan färgerna upplevas som blekare, men inte så att bilden blir matt eller svag. Den här renderingsmetoden gör att vi upplever färgerna som desamma oavsett färgåtergivning, eftersom deras individuella positioner mot varandra inte förändras utan bara skalas.

Perceptuell återgivning är en mycket bra metod att använda vid konverteringar av foton.

Färgstyrning

Använder man istället mättnadsåtergivning så kommer de färgtoner som inte ligger inom båda de aktuella färgrymderna att förskjutas in i den gemensamma delen. Istället för att bibehålla positionerna mot varandra, strävar den här metoden efter att bibehålla mättnaden i färgerna. Det gör att man kan få kraftiga färgförskjutningar, men också att färgerna inte tunnas ut och upplevs som bleka.

Mättnadsåtergivning passar bra vid konverteringar av bilder där de exakta färgerna är mindre viktiga, utan mustigheten i färgen är central. Den fungerar också bättre på bilder med få färger, som illustrationer, och tonplattor, färgade texter och skyltar.

Färgstyrning

Har man behov av att återge färgernas färgvärden mycket exakt så kan man använda absolut kolorimetrisk återgivning. Här flyttas de färger som ligger utanför de gemensamma områdena in till det närmaste värdet i destinationsfärgrymden. Färger som ligger inom den gemensamma delen förändras inte alls.

Har man logotyper eller andra bilder med få färger, men där färgvärdet är mycket viktigt som ska konverteras så kan den här metoden passa bäst. Ibland rekommenderas den också vid provtryck, men jag tycker inte alls att den fungerar bra till det.

Färgstyrning

Den sista metoden påminner om perceptuell återgivning, men den bevarar alla färger som finns inom målprofilen oförändrade. Färger som ligger utanför skalas proportionerligt. Det här gör att man kan få kraftiga relativa färgförändringar i bilden, men också att bilden inte upplevs som matt, utan mycket mer mättad och mustig.

Vill man använda hela den möjliga färgrymden hos skrivaren bör man använda den här metoden. Det är också den som är förinställd i Adobe-programmen.

Min slutsats är ändå att det lämpar sig bäst med perceptuell återgivning för fotografier, och mättnadsåtergivning för illustrationer. Men det kan mycket väl vara så att man behöver förändra det här på per-bild-nivå, och det finns det stöd för i layoutprogrammen. Jag har monterat samma bild och lagt på olika renderingsinställningar på dem. Separationsprofil är Färgpressens generella profil för dagstidningstryck.

Färgstyrning

Man gör inställningarna bild för bild med hjälp av paletten »Profilinformation« som finns under fönstermenyn.

Färgstyrning

Markerar man bilden kan man här byta bildprofilen och ändra återgivningsmetoden.

Det som är lite intressant här är att man får olika resultat i Xpress och Indesign. Provtrycket från programmen skiljer sig inte så mycket, men förhandsvisningen på skärmen är helt olika. Indesign visar nästan ingen skillnad alls vid samma förfarande.

Färgstyrning

Utskrifterna stämmer dessutom mycket bättre överens från Xpress. Exakt vad det här beror på är svårt att säga, men jag konstaterar att Xpress har en mer realistisk förhandsvisning av det färdiga resultatet än vad Indesign har.

När man sen kommer till själva utskriften av provtrycket så är redan separations- och kompositfärgrymderna angivna i Xpress, medan i Indesign måste man först slå på korrekturfärger för rätt profil (se ovan) och sedan skriva ut.

Färgstyrning

Det finns självklart massor med saker man kan göra vid utskrift och separation i färgstyrda arbetsflöden. Man kan också råka på olika inställning hos dem som ska ta emot de digitala originalen. Men nu tror jag att ni har tillräckligt med exempel för att påbörja ett trevligare färgstyrt arbetsliv.

Och tänk på att alltid jobba i RGB ända fram till utskriften för bästa resultat.

Har du synpunkter eller idéer går det bra att e-posta.