Wångstedt nova

Digitala bilder och hur man lagrar dem

Ett stort gissel när man jobbar med digital grafisk produktion är hur man ska handskas med bilder. Dels bilder man producerar själv, men även i allt högre grad bilder som levereras från någon annan. Det finns en uppsjö av olika bildformat som vart och ett har olika egenskaper och inställningsmöjligheter. Att säga att det bara finns ett rätt format går inte, valet av format hänger på i vilket sammanhang bilden ska användas, behovet av kvalitet kontra storlek. Får man digitala bilder levererade från andra är det bra att känna till om man behöver ändra format innan man använder bilden, eller ännu hellre – vilket format man ska be att få bilden levererad i.

Till att börja med kan man ta och utesluta en hel drös med olika format som dels har få kvaliteter, och i många fall endast är ett arv från en svunnen tid där skotten mellan olika plattformar var mer eller mindre vattentäta. Några sådana format som utvecklats för en enda programvara eller ett väldigt – från början – nischat användningsområde är IFF (Interchange file format, som var standard på Amigan och används av Lightwave), Targa (ett stillbildsformat för bildskärmskortet Truevision och tidigare populärt vid videoproduktion) och Riff (används bland annat av Painter). Trots att utvecklingen gjort att vissa bildformat mer eller mindre försvunnit, och att de flesta program hanterar de flesta format finns det fortfarande skillnader mellan operativsystemen. En stor skillnad är att Windows är begränsad vid användning av urklippsbanor. I Mac OS kan alla tillgängliga filformat förutom GIF använda banor, medan man i Windows är begränsad till EPS, JPEG, Tiff och PDF. Detta beror på skillnader i filsystemen mellan plattformarna.

Man skulle kunna traggla sig igenom hela den stora, eller snarare enorma, floran av bildformat. Men istället gör jag en begränsning till de viktigaste vid digital trycksaksproduktion, även om layout- eller bildbehandlingsprogrammet stödjer andra bildformat så är de sällan lämpade att använda.

Vi börjar med Tiff-formatet:

Förkortningen står för »Tagged Image File Format« och är ett bitmap-format (uppbyggt av pixlar). Formatet klarar av att beskriva färglägena CMYK, RGB, Lab, gråskala, streckbilder och indexerad färg. Dessutom kan det lagra alfakanaler och urklippsbanor. En lite hemlig funktion är att det även klarar av flersidiga dokument.
Det går också att spara lager från Photoshop, men öppnas bilden i ett annat bildbehandlingsprogram visas bilden med lagren sammanslagna. Dessutom kan man infoga en ICC-profil inuti bilden för karakterisering och färgstyrning.

Tiff lämpar sig utmärkt för grafisk produktion eftersom formatet klarar av många av de funktioner man behöver ha tillgång till. De viktigaste är CMYK- och RGB-läge, urklippsbanor och inbakade färgprofiler.

Nästa format är EPS:

Förkortningen står för »Encapsulated PostScript« och är en specialvariant av sidbeskrivningsspråket Postscript. Postscript (förkortat PS) är det absolut vanligaste sidbeskrivningsspråket i den grafiska branschen. Det finns idag i tre utföranden; Postscript, Postscript level 2 och Postscript 3. Eps-formatet är en förenkling och inkapsling av PS-kod i en självständig fil. Koden kan antingen lagras som ren text eller som binärdata. Traditionellt sett används ren text i PS, vilket ger större kompatibilitet med gammal och udda utrustning.

EPS-formatet klarar av allt som PS klarar av, förutom flersidiga dokument. Färglägen som stöds är CMYK, RGB, Lab, gråskala, indexerad färg, duplexfärg och streckbild. Urklippsbanor går att inkludera, men inte alfakanaler eller flera lager. Man kan också baka in ICC-profiler i bilden.

Eftersom det i grund och botten är PS-kod bilden består av så går det att lägga med specialinformation om rastertäthet och överföringskurvor för att kompensera bildens ljushet och toner. Man kan alltså välja att en bild sparad som EPS ska tryckas i 50 lpi trots att resten av trycksaken trycks i 133 lpi. På det sättet kan man få mycket trevliga effekter i trycksaken.

En utveckling av EPS-formatet som Quark står för kallas DCS (Desktop Color Separations). EPS-DCS klarar av nästan allt som en normal EPS-fil kan. Bildfilen sparas i flera olika delar, dels en lågupplöst, sammansatt monteringsbild, och sedan en åttabitars högupplöst bildfil för respektive färgkanal. En EPS-DCS är alltid separerad i minst fyrfärg (CMYK) men klarar även av flerfärgsbilder i hexacrome eller med dekorfärger. Det är vanligt att EPS-DCS används i OPI-flöden.

PS och EPS klarar även av att beskriva bézier-kurvor som är – till skillnad från pixlar – skalbara. Typsnitt i PS-format består av just bézier-kurvor, och urklippsbanor består också av dem. Fördelen med kurvor (objektgrafik) är att de är matematiskt uppbyggda och tar därför väldigt liten plats på hårddisken samtidigt som man kan förstora och förminska dem i stort sett hur mycket som helst utan att förlora kvalitet. EPS-formatet kan beskriva både pixlar och kurvor samtidigt i samma fil. Därför lämpar det sig bra vid digital leverans av bland annat annonser där man vill ha skarp text samtidigt som man vill använda fotografier. Även typsnitten kan helt eller delvis bakas in i EPS-filen tillsammans med all annan information.

Jobbar man med illustrationsprogram som Illustrator och Freehand bör man absolut använda EPS som slutformat för sina bilder. Just med tanke på bevarandet av kurvorna och skalbarheten i bilden, men även möjligheten till kompatibilitet mot annan programvara för vidare bearbetning av bilden.

Mac OS interna format Pict:

Varje operativsystem använder sig av ett internt bildformat för att lagra bilder i urklippsminnet, ikoner, systemgrafik och annat som själva systemet behöver visa i bildform. Mac OS Classic (fram till och med Mac OS 9) använder just Pict som det interna formatet. Allt du ser på skärmen som operativsystemet genererat är bilder i Pict-format. Även Mac OS X använder Pict i exempelvis urklippsminnet, men där används också Tiff av systemet i bland annat ikoner och systemgrafik.

Pict är helt enkelt en förkortning av »picture« och klarar av färglägena RGB, gråskala, streckbild och indexerad färg. Dessutom kan man spara med en alfakanal och objektgrafik (dock inte urklippsbanor) i filen. Formatet använder alltid en icke-förstörande komprimering av bildinformationen, vilket gör att filstorleken minskar utan att kvaliteten försämras.

Windows interna format BMP:

På samma sätt som för Mac OS finns ett speciellt format för Windows. BMP är en förkortning för »bitmapp« och klarar av färglägena RGB, indexerad färg, gråskala och streckbild. Historiskt sett kunde BMP maximalt lagra 256 färger från en speciell palett, men har idag möjlighet till den fulla RGB-färgrymden med 16,7 miljoner färger. Den moderna versionen av formatet brukar man ibland hänvisa till som BMP24 för att klargöra att det handlar om ett 24-bitars stöd för färger.

Formatet klarar inga specialfunktioner alls på windowssidan, men i Mac OS kan man baka in urklippsbanor.

Internetålderns bildformat GIF:

Ett bildformat som i huvudsak används på webben och som utvecklats och ägs av företaget Compuserve. Syftet med formatet var att skapa så små bildfiler som möjligt för att kunna skicka över telefonledningar snabbt. Från början var det ett fritt format, men är numer avgiftsbelagt. De tillverkare av programvara som kan spara bilder i GIF-formatet måste betala en licensavgift till Compuserve. Det är därför många program kan läsa formatet, men inte spara i det.

Formatet klarar bara av färgläget indexerad färg, och maximalt 256 olika färgnyanser. Färgerna väljs från den fulla RGB-färgrymden och är därför inte begränsad till en speciell palett. Dessutom klarar formatet av att ange en av nyanserna till genomskinlig (transparent), vilket kan vara lämpligt. Foton sparade som GIF brukar inte bli speciellt trevliga att titta på, men formatet lämpar sig bra för bilder med få nyanser i som till exempel logotyper, illustrationer eller rubriktexter på webben. Dessutom kan man, på samma sätt som Tiff, spara flersidiga dokument. Den funktionen kan (och brukar) utnyttjas till att skapa små animationer.

Komprimeringsformatet JPEG:

Namnet står för »Joint Photographic Experts Group« och är metod för att komprimera pixeluppbyggda bilder. Det går att spara rå JPEG-data som en egen fil, men man kan även använda metoden inuti ett annat bildformat. Exempelvis kan EPS- och Pict-filer sparas med JPEG-komprimering.

Som fristående bildfil kan JPEG arbeta med färglägena CMYK, RGB och gråskala, men kan inte spara extrainformation som alfakanaler. Däremot kan den lagra inbakade ICC-profiler och urklippsbanor.

Förstörande och ickeförstörande komprimering:

När man komprimerar bilddata kan man göra på två olika sätt. Antingen kan man försöka att använda färre referenspunkter för att beskriva en viss yta, eller så kan man helt enkelt radera en del av informationen. Den praktiska skillnaden är att ickeförstörande komprimering blir mer processorintensiv vid packning och uppackning men i gengäld bevarar kvaliteten, medan den förstörande komprimeringen är lättare att jobba med för datorn men istället förstör bilden mer eller mindre.

Några av de ovan nämnda bildformaten stöder olika typer av komprimering, men det kan vara på sin plats att förstå hur resultatet ter sig. Eftersom ickeförstörande komprimering inte påverkar kvaliteten på bilden alls så redovisar jag heller inget exempel. Men en vanlig metod för att komprimera bilder med bibehållen kvalitet är att använda LZW-algoritmen inuti Tiff-formatet.

Vi börjar med en okomprimerad originalbild

Om vi förstorar den till 300 procent för att se pixlarna ser den ut så här:

Det är inte speciellt svårt att urskilja ögonfransarna, pupillen och andra detaljer i bilden. Man kan även se reflektioner från kamerabelysningen.

Tar vi och reducerar antalet färgnyanser i bilden genom att spara bilden i GIF-formatet med en anpassad färgpalett blir resultatet så här:

Man kan tydligt se att det uppstår bandningar i bildens mjuka partier som håret och kanterna på ansiktet. Metoden som används kallas för gitter, och är en frekvensmodulering av pixlar inuti områden som innehåller många nyanser. Gittret blir tydligare om vi förstorar bilden.

Eftesom vi bara har maximalt 256 olika färgnyanser att välja bland så försöker datorn att simulera de nyanser som inte är möjliga att återge genom att blanda pixlar med de befintliga nyanserna lite huller om buller. Resultatet på ett fotografi blir inte speciellt trevligt.

Om vi istället använder JPEG-komprimering på bilden får vi ett annat resultat.

Man kan ställa in komprimeringsgraden för JPEG på en skala. Ofta anges skalan i procent, men ibland i fasta steg om allt från fyra till tio eller tolv steg. Den här bilden är komprimerad så lite som möjligt, och ger alltså den största filstorleken. Förstorar vi bilden en aning är det väldigt svårt att se skillnad mot originalet.

Möjligen kan man ana ett visst brus bland ögonfransarna, men det är väldigt svårt att upptäcka. Tar vi och sparar samma bild med lägsta kvalitet istället blir det genast en synlig kvalitetsförlust.

Här framträder det klassiska JPEG-bruset framförallt i områden med hög kontrast. Kanten av ansiktet, läpparna och runt ögonen. Även håret blir kletigt på sina ställen. Förstorar vi bilden blir det väldigt tydligt.

Här ser man det rutnät som är karakteristiskt för JPEG-kompressionen. Bilden delas upp i ett jämt fördelat rutnät där pixlarna i varje ruta jämförs med varandra, och sedan läggs samman. Ju högre kompressionsgrad desto större rutor i nätet. När bilden sedan packas upp fördelas den sparade färginformationen inuti rutan och nyanserna smetas ut. Det får till följd att detaljerna försvinner direkt. Ögonfransarna och reflektionen i ögat är helt borta, och bilden ser mest skitig ut.

Något man gärna glömmer bort när man jobbar med förstörande komprimering är att komprimeringen görs om och om igen för varje gång man sparar bilden. Här har bilden sparats igen med samma kraftiga komprimering.

Filstorleken har inte förändrats alls jämfört med föregående bild, men det har kvaliteten. Här är bilden fullständigt söndertrasad, och färgerna förskjutna över ansiktet. Rutnätet är mycket synligt, och bilden är i det närmaste oanvändbar. Förstorar vi den ser det ut så här:

Detaljerna är nu om möjligt ännu mer utslätade, men framför allt har färgerna hoppat runt i bilden. Det här är inget som man bör sträva efter.

Som man kan se av exemplen så måste man begränsa sig i sin iver att komprimera bilderna. Tumregeln när det gäller komprimering – och framför allt förstörande komprimering – är att undvika det i möjligaste mån. Gör inte komprimeringen förrän allra sist i produktionsgången. Idag är hårddiskutrymme inte något som är speciellt dyrt och man kan gott kosta på sig några megabyte för en bild för att få bibehållen kvalitet. Ofta förlorar man lika mycket eller mer kvalitet på bilden eller tid i rippen mot det man vinner på filstorleken. Väg alltid fördelar och nackdelar mot varandra och mot behovet av små filer eller hög kvalitet.

Så vad ska man använda för format?

Överhuvudtaget bör man i möjligaste mån använda det mest flexibla formatet när man jobbar med bilden. För foton eller liknande i Photoshop bör man använda sig av Photoshops interna format PSD. Det klarar av allt som Photoshop klarar av, och man blir därför aldrig begränsad där. Samma sak i andra bildbehandlingsprogram eller illustrationsprogram som Illustrator eller Freehand. Jobba med programmets interna format fram till att bilden är helt klar för sättning.

Får man bilder sända till sig digitalt från någon annan är det bästa att börja med att packa upp bilden (om den är komprimerad) och spara den i ett redigeringsformat. Speciellt om man ska förändra bilden på något sätt. Även om man inte ska påverka bilden kan det ändå vara idé att spara om en JPEG-fil till en Tiff för att få en snabbare utskrift eller rippning. Komprimerade format tar alltid längre tid att processa jämfört med okomprimerade.

Vid slutexport av bilden bör man begränsa antalet format man använder. För pixeluppbyggda bilder är okomprimerad Tiff att föredra, och objektgrafik eller pixelbilder med duplex eller liknande är EPS bäst. Vissa layoutprogram är begränsade vid användning av EPS (färgning, förhandsvisning av färgstyrning med mera), vilket gör att man ska använda det sparsamt och endast när man verkligen behöver funktioner som bara finns i det formatet.

Se till att alltid spara och arkivera originaldokumenten. Man vet aldrig när man behöver dem igen.

Har du synpunkter eller idéer går det bra att e-posta.